web analytics
  • Böcker, Krönikor 01.09.2007

    BoktraveUnder sommaren ska vi läsa deckare, åtminstone om man får tro media. Själv är jag inte någon större vän av deckare, jag tycker oftast att de inte är tillräckligt bra läsning.

    Men under sommaren uppstod det stora deckarbråket, som någon knappast kan ha missat. Upprinnelsen verkar vara en artikel i DI, där Leif GW Persson intervjuades.

    – En del deckarförfattare, som Läckberg, håller samma litterära kvalitet som en novell i Min Häst, sa han bland annat. Bråket var ett faktum och utvecklades till ett smärre könskrig.

    Därför kunde jag inte låta bli att ladda upp med ett par deckare. Camilla Läckbergs Olycksfågeln, Liza Marklunds Prime time och den upphaussade Stieg Larsson. Dessutom klämde jag den omtalade Alexander McCall Smiths Damernas detektivbyrå i förbifarten.

    Jag håller inte med Leif GW Persson. Läckbergs bok innehöll visserligen ett ganska torftigt språk och dito personbeskrivningar, men intrigen var flyhänt hopsnickrad. Jag undrar om det inte var Liza Marklund han i själva verket avsåg, men inte ville nämna vid namn. Liza Marklund är ju kompanjon med hans gamla kompis Jan Guillou, de har Piratförlaget tillsammans.

    Liza Marklunds Prime Time var något av det sämsta jag läst. Intrigen genomskådade jag på sidan 10, och språket var en eländig kvällstidningsprosa.

    – Hon skriver som Nicke Lilltroll pratar, sa GW Persson om Läckberg i Expressen. Det måste ha varit Marklund han menade. Marklunds persongalleri består dessutom av grova schabloner, som hämtade direkt ur en kvällstidning. Jag kan inte fatta hur hennes deckare kan vara så populära, och lovar att inte läsa Liza Marklund igen – jag har utvecklat en allergi.

    Stieg Larsson, däremot, är ingen att utveckla en allergi mot. Tvärt om, den första boken , Män som hatar kvinnor, var så beroendeframkallande att jag var tvungen att bära hem de andra två. Intelligent intrig, komplexa personbeskrivningar och ett bra språk. Med andra ord – ett mycket gott hantverk. Synd bara att vi inte kan se fram mot fler böcker, Stieg Larsson har ju lagt pipen i vädret.

    Damernas detektivbyrå var egentligen helt värdelös som deckare. Jag tror inte heller att den ska betraktas som sådan. Boken är i stället en kul beskrivning av vardagslivet i Botswana. McCall Smith påminner som berättare mycket om Ryszard Kapuscinski. Jag kommer att läsa fler.

    Två – noll till gubbarna alltså, och den ställningen har inget med könet att göra.

    Andra bloggar om: , , , , , ,

    Skrivet av av Carl @ 9:30

  • 2 Kommentarer

    • Ika skriver:

      Jag kan rekommendera Åsa Larsson och Karin Fossum om du vill ge de kvinnliga deckarförfattarna fler chanser. Karin Fossum är förvisso norska, men det kanske inte stör? Hon lär ha ett förflutet som poet, och har fint språk. Dessutom gillar jag hennes sätt att skriva, hur hon växlar perspektiv på ett väldigt övertygande sätt. Åsa Larsson är min senaste favorit bland deckarförfattarna, välskrivna böcker, intressanta personligheter och övertygande lokalfärg.

    • Lars B skriver:

      Intressant det där med författare och hur upphaussade dom är.
      Jag måste hålla med om att Läckberg inte heller kommer att bli min favorit, jag tror för övrigt att jag aldrig kommer att läsa något mera av henne än de 44 sidorna jag led mig fram igenom.
      Har inte läst Liza ännu och känner mig inte sugen heller, speciellt inte efter denna läsning. Håller fullständigt med när det gäller Stieg.
      En sån bok som män som harat kvinnor får man inte läsa ofta, har nu de andra två i trilogin som snart skall avnjutas.
      Får väl ta en titt på Åsa Larsson och Karin Fossum också. Man kan ju inte dra alla över en kam.

    Kommentera

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

    Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.