En hjälporganisation måste ha ett oklanderligt rykte, förtroendekapital är oerhört viktigt. Men Rädda Barnen verkar ha åtskilliga lik i garderoben, är min slutsats efter att ha läst några artiklar i GP:s granskning av organisationen.
I en artikel anklagas de lokala representanterna i Jemen för att leva lyxliv för organisationens pengar. Någon som helst kontroll fanns inte. Som år 2007 nytillträdd mellanösternchef för organisationen reagerade Elisabet Brunnberg Johnsson:
– Jag fick en chock. Man hade två kontor med jättemånga anställda. Man hade en massa Toyota landcruisers och laptops, alla hade mobiltelefoner hemma som de kunde göra som de ville med. Pengar betalades direkt ur ett kassaskåp. Det fanns sexuella trakasserier. Där fanns allt, säger hon till GP.
I en annan artikel påstås att organisationen censurerat rapporter om missförhållanden för barn. Av rädsla, skriver GP. För att undvika att ”hamna i en rasistdiskussion” håller man sig borta från en konfrontation med de genuint rasistiska föreställningar, som gör barnen skyddslösa när de vuxna ritar sina gränslinjer runt renhet och heder.
Samma ovilja att bemöta destruktiva attityder har visat sig när Rädda Barnen censurerat beställda rapporter, stoppat redan beslutad bokdistribution och avbrutit ett mångårigt projekt riktat till invandrarföreningar, enligt GP.
Rädda Barnen verkar vara en organisation som borde städa bland sina värderingar, och förändra sitt sätt att arbeta. Annars gör våra pengar ingen nytta!
Uppdatering: GP ger naturligtvis Rädda Barnen möjlighet att svara på kritiken. Nu säger dess ordförande Inger Ashing att organisationen borde bli bättre på att följa upp sin verksamhet.
Andra bloggar om: Rädda Barnen, Välgörenhet
Lämna ett svar