Den senaste tidens stora mediahändelse är den nya kungaboken, med undertiteln ”Den motvillige monarken”.
Jag kan inte låta bli att beundra den PR-kampanj som föregått utgivningen i nästa vecka. Boken har redan blivit en mediahändelse och är antagligen redan slutsåld.
Vem som dragit igång kampanjen har jag ingen aning om, antingen är det förlaget eller författarna. Jag sätter en peng på det senare alternativet, eftersom boken är skriven av journalister och de är bättre än förlag på att förstå hur media fungerar. I vilket fall som helst har boken blivit en mediahändelse inte bara i skandalpressen, kvällstidningarna, utan även i resten av media. Bra jobbat.
Dessutom måste jag beundra hovets hantering av uppståndelsen. Om det är hovets personal som kommit med upplägget, eller om de anlitad någon PR-byrå, vet jag inte heller. Trots att media grävt fram ett par ”PR-experter” som underkänner hanteringen tror jag att upplägget är helt rätt.
Kungen uttalade sig på en redan schemalagd pressträff i samband med hans årliga älgjakt. I korthet sa han att han ännu inte hade hunnit läsa boken och att det som återgavs hände för länge sedan – vi ”måste vända blad”. Vad han egentlige sa var att boken är så oviktig att den inte förtjänar någon speciell presskonferens och att den inte ens förtjänade att han omedelbart läst den. I förlängningen sa han att vi andra borde ägna boken samma uppmärksamhet.
Jag tror att båda parter har nått sina syften. Boken kommer att sälja som smör och hovet har från sin sida lyckats tona ner hela historien.
Jag är visserligen helt övertygad om att det kommer ytterligare ett steg i PR-kampanjen kring boken, med något ännu saftigare avslöjande från innehållet. Det kommer att späda på uppståndelsen kring boken ytterligare, men är avslöjandet inte något rejält saftigt kommer hovet att svara med ännu än teatergäspning.
Uppdatering: PR-kampanjen för boken kanske behövdes. Den får dåliga recensioner i flera tidningar, i något fall betyget ”riktigt dålig”.
Andra bloggar om: Carl XVI Gustaf – Den motvillige monarken, Medi, PR, Krishantering
Till skillnad från Poul Ronge anser jag att Kungen hanterade denna fråga skickligt. Han har inte förnekat det som möjligen är sant men heller inte gett sig in i diskussion. Genom att säga något medan han fortfarande har en bra förklaring till varför han inte läst boken och sedan ge sig ut på ett viktigt uppdrag och lämna detta bakom sig så kan man inte begära att han skall säga mer i denna fråga. Han har förklarat att det som beskrivs ligger långt bak i tiden och att han rett ut detta med Drottningen så det finns inte så mycket mer att säga. Jag förstår att mediaföreträdare känner sig besvikna över den antiklimax som pressträffen blev men det gäller nog inte ”vanligt” folk.
Han har sagt en sak; att han inte läst boken. Som hårt arbetande representationsproffs med dyslexi är det rimligt. Sen har han vagt vidgått att han jagat brudar i sin ungdom; det är tillåtet och rimligt. Han såg rätt trött och ledsen ut vid jaktintervjun, och motsvarade på så sätt indirekt boken på bara ett sätt; han finner alltihop tråkigt och besvärligt. Han är lite motvillig. Jag tror han bara blir folkkärare med åren, ju tydligare han visar vem han är. Han rider lätt ut det, skandalförfattarna vinner pengar och har ingen status att förlora.
Det är ju bra att man kan skriva såna böcker utan att straffas, men tråkigt att litteraturen håller på att gå samma väg som underhållningsmusiken; skandal och dekadens lockar köparna. Kunskap och kultur intresserar inte.
Väntar på boken om Silvia Sommerlath!