Det här är en bok om komplementär (alternativ) medicin, skriven av professorn i komplementär medicin, Edzard Ernst, i samarbete med vetenskapsjournalisten Simon Singh. Båda är ledande inom sina respektive områden. Det uttalade målet är att ge sanningen, så långt det går utifrån nuvarande kunskapsnivå.
Efter ett intressant förord av svenskarna Martin Ingvar och Mats Lekander tas verktygslådan fram, utifrån historiska exempel. Författarna berättar om åderlåtning, en på sin tid vitt spridd, verkningslös och potentiellt farlig metod och det metodiska arbete som ledde fram till att skörbjugg kunde behandlas (och förebyggas) med hjälp av citrusfrukter (C-vitamin). Slutsatsen är, naturligtvis, att det är systematisk klinisk prövning som behövs för att en behandling ska anses verkningsfull. Anekdotisk dokumentation (den metoden botade mig) är utan värde, annars skulle kanske åderlåtning användas fortfarande. I avsnittet diskuteras också forskningsmetodik och utvärdering genom Cochrane-samarbetet.
Huvuddelen av boken ägnas åt fyra behandlingsmetoder; akupunktur, homeopati, kiropraktik och örtmedicin. För varje område redogörs för metoden, dess historia och nuvarande kunskapsläge. Dessutom finns ett avsnitt med slutsatser om metoden. Eventuella biverkningar eller risker noteras också.
Enligt författarna är akupunktur måttligt verksamt mot vissa smärttillstånd och har viss effekt mot illamående, i övrigt finns inga bevisade effekter. Det finns dock ett 60-tal rapporter där lungsäcken punkterats, skriver de.
Homeopati döms ut helt och hållet. Metoden är verkningslös och i sig självt ofarlig men patienter som behandlas löper ändå en risk i och med att en verkningsfull behandling fördröjs eller uteblir.
Kiropraktik är verksamt mot vissa typer av ryggsmärtor, men bland riskerna finns bestående men efter manipulation av halsryggen.
När det gäller örtmedicin är resultaten, av naturliga skäl, blandade. Det finns sådana med bevisad effekt, som johannesört mot mild eller måttlig depression, men också sådana utan någon som helst effekt.
Placeboeffekten, den troliga verkningsmekanismen bakom många alternativmedicinska behandlingar, ägnas en längre diskussion. I ett avsnitt diskuteras också de drivkrafter som gör att alternativmedicin uppmärksammas och blir populär, inte minst uttalanden från kändisar och artiklar i kvälls- och veckopress. Författarna betonar medias ansvar för en kritisk granskning.
Författarna är också kritiska till att universitet och högskolor på ett okritiskt sätt fogar in alternativmedicinska behandlingar i sina kursplaner. Läkarkårens ansvar som motkraft och opinionsbildare och motkraft betonas också.
Boken avslutas med en snabböversikt som omfattar 36 mer eller mindre välkända alternativmedicinska behandlingar, de får en sida var.
Boken fyller en viktig funktion, och borde vara obligatorisk läsning för alla de som intresserar sig för alternativ medicin. Det kunskapsläge som redovisas känns aktuellt. Introduktionen i forskningsmetodik och medicinsk utvärdering är en god grund för den som ska granska metoderna kritiskt.
Men det finns också anledning till kritik. Läsaren tilltalas lite väl självsäkert, vilket kan motverka bokens syften. Många troende får nog anledning att slå ifrån sig.
Jag ställer mig också tvivlande till vissa uppgifter, av anekdotisk art. Det gäller till exempel uppgifter om oavsiktliga organstick med akupunkturnålar, och här saknas källhänvisningar.
Tyvärr saknar också boken några uppgifter om en del behandlingar som är populära i Sverige, till exempel naprapati. Förklaringen är naturligtvis att boken är skriven utifrån brittisk horisont.
Slutomdömet blir: Läs den!
Fotnot: Boken är tillägnad prins Charles, en av Storbritanniens främsta tillskyndare av alternativ medicin.
Salvekvick och kvacksalveri – alternativmedicin under luppen
Simon Singh och Edzard Ernst
Översättning av Margareta Brogren
Leopard Förlag 2008
Andra bloggar om: Salvekvick och kvacksalveri, Simon Singh, Edzard Ernst, Leopard förlag, Alternativ medicin
