Glutamat är både omdiskuterat och omdebatterat. Somliga betraktar det som ett gift, andra som ett tecken på dålig matkvalitet. Tillsätter man glutamat så använder man dåliga råvaror. Det hävdar till exempel Mats-Eric Nilsson i sin bok ”Den hemlige kocken”.
Vad är då glutamat? Rent kemiskt är det inget annat än saltet av glutamin, en aminosyra som är en av hjärnans viktigaste signalsubstanser. Samtidigt är det ett smakämne, ibland kallad den femte grundsmaken, umami.
Om det är den femte grundsmaken är fortfarande omdebatterat. Visserligen har man hittat receptorer för umami i munnen, men diskussionen pågår. Själv tror jag att umami inte är en grundsmak, utan en annan dimension för smak. Precis som den ofta använda beteckningen, smakförstärkare, antyder. På samma sätt som man för färg har både färgton och intensitet.
Glutamat har också beskyllts för att orsaka överkänslighetsreaktioner, som hjärtklappning. Denna uppfattning är mycket spridd. På engelska betecknas reaktionerna som ”Chinese Restaurant Syndrome” ”CRS).
När jag går igenom den dokumentation som finns, bloogen Vetenskapsnytt har en bra sammanfattning, verkar ingen av dessa uppfattningar ha något som helst belägg.
Det vore ytterligt konstigt om något kroppseget ämne, eller dess salt, hade någon form av giftverkan (i rimliga doser). Dessutom finns det en litteratursammanställning. Den visar att den vitt spridda uppfattningen att glutamat orsakar överkänslighetsreaktioner är felaktig.
Att skribenter som Mats-Eric Nilsson, och andra, avfärdar glutamat på andra grunder tror jag beror på en missuppfattning. Glutamat betecknas ju ofta som en smakförstärkare. Då får man ju uppfattningen att den förstärker smaker som knappast finns där. Umamismak finns naturligt i till exempel kött och fisk.
Diskussionen om glutamat borde nog hyfsas, och ogräset i form av ogrundade påståenden rensas ut.
Andra bloggar om: Glutamat, Umami, Grundsmak, CRS, Chinese Restaurant Syndrome, Hälsa
Smak är ett förvånansvärt lite utforskat kapitel, rent vetenskapligt, och umami är väl den minst välkända smaken. Jag skulle ändå hävda att umami verkligen är en femte smak, eftersom den har specifika receptorer som i sin tur består av två ”delar” (T1R1 och T1R3; Nelson et al, 2002, Nature 416(6877):199-202) precis som receptorn för sött består av två delar (T1R2 och T1R3).
Det är däremot inget som säger att umami inte _samtidigt_ kan vara en smakförstärkare; tvärtom finns det vissa indikationer på att det är precis det umami gör; förstärker hjärnans aktivering som svar på en positiv arom (McCabe & Rolls, 2007, Eur J Neurosci 25(6):1855-64).
Skillnaden är att själva ”smakandet” sker på receptornivå, medan ”smak”-förstärkandet (egentligen luktupplevelseförstärkandet) om det sker gör det på högre nivå i hjärnan (det är iofs inte omöjligt att det sker på receptornivå också – glutamat är ju ett vanligt signalämne för nervceller – men eftersom mycket av smak egentligen är lukt bör en stor del av förstärkandet ske där lukt och smak integreras i hjärnan). Att klassificera umami som det ena eller andra är nog hur som helst en falsk dikotomi.
Att säga att det är ”fusk” att addera glutamat till mat för smakens skull är i min mening att ta i, men det är inte helt utan sanning. Kanske kan man kalla det en genväg eller en försäkring – det är trots allt väl belagt att glutamattillsats förstärker ”köttiga” smaker och i allmänhet får fler att gilla en viss vara (se t ex boken ”Flavor of Meat, Meat Products and Seafood”, kap. 9). Inget konstigt med det, samma huvudprincip gäller för socker- eller salttillsatser (mer upplevs ofta som godare).
Glutamatinnehåll varierar både med råvarors ursprung och behandling (lagrad ost innehåller t ex mer umami än olagrad) och kan både öka och minska under tillagning. Sådana omständigheter är svåra att passa in i industriell produktion där allt ska komma ut reproducerbart likadant, gång till gång. Det är sannolikt betydligt billigare, smidigare och säkrare (mer upprepbart) att tillsätta glutamat.
Du har i övrigt helt rätt i att diskussionen behöver hyfsas, för det finns mycket felaktiga och irrationella påståenden om glutamat där ute. En del av problemet är väl att de vid det här laget blivit etablerade sanningar, och de som inte vet var de ska leta riskerar att bara hitta sådant som förstärker deras förutfattade meningar.
[…] ett i grunden kroppseget ämne kan vara farligt. I måttliga mängder, förståss. Jag har tidigare bloggat om glutamat och dess effekter. Debatten kring glutamat beror mer på hysteri än […]