Warning: Constant ABSPATH already defined in /customers/8/4/0/konsumenter.se/httpd.www/blogg/wp-config.php on line 22 Carls konsumentblogg » Krönikor
  • Råd&Rön är vår mest välbekanta konsumenttidskrift. Tidigare gavs den ut av Konsumentverket men för en tid sedan övertogs tidskriften av organisationen Sveriges Konsumenter. Och tidningen verkar bli allt mer intresserad av pengar.

    Konsumentinformation borde vara till för alla. Besöker du deras webbplats kommer du raskt underfund med att tidningen kräver att du ska betala för att få ta del av en del material, till exempel tester. Visserligen kan du traska iväg till biblioteket och läsa artikeln i stället, många bibliotek har tidningen. Men det borde ligga i Sveriges Konsumenters intresse att sprida konsumentinformation, snarare än att tjäna pengar.

    Tidningen har dessutom börjat ta betalt för att företag ska få använda beteckningen ”Bäst i test” i sin marknadsföring. Det är visserligen inte så illa att tidningen börjat sälja placeringar i testtoppen, men det luktar ändå illa – av pengaintresse.

    Mitt tredje exempel rör sig kanske inte direkt om pengar, men om att använda andras arbete på sitt eget sätt. GP rapporterar om ett bråk mellan Energimyndigheten och Råd&Rön. Tidningen har använt testresultat från Energimyndigheten, satt egna betyg utifrån resultaten och gjort en testartikel av det hela. Testet gällde luftavfuktare.

    Energimyndigheten brukar visserligen inte protestera mot att deras resultat publiceras i andra media. Deras invändning gäller att Råd&Rön skapat en egen betygsskala, utan att ha tillgång till myndighetens rådata.

    Resultatet av testet har tidigare publicerats på myndighetens hemsida på internet. Nu publicerar tidningen det i tabellform från bäst till sämst.

    – De har satt betyg utifrån våra kommentarer, men ingenstans framgår det att vi inte har gjort det sammanlagda betyget, säger Anita Aspegren, chef för myndighetens testlabb till GP. Att göra på ett sådant sätt verkar knappast seriöst.

    Energimyndighetens kritik finns publicerad på deras webbplats. Råd&Röns chefredaktör har, på tidningens webbplats, svarat på myndighetens kritik.

    Jag tror sammantaget att det är tid för tidningen, och Sveriges Konsumenter, att tänka om innan deras varumärke blir raserat. Just nu är det mycket som luktar illa.

    Andra bloggar om: , ,

  • BoktraveUnder sommaren ska vi läsa deckare, åtminstone om man får tro media. Själv är jag inte någon större vän av deckare, jag tycker oftast att de inte är tillräckligt bra läsning.

    Men under sommaren uppstod det stora deckarbråket, som någon knappast kan ha missat. Upprinnelsen verkar vara en artikel i DI, där Leif GW Persson intervjuades.

    – En del deckarförfattare, som Läckberg, håller samma litterära kvalitet som en novell i Min Häst, sa han bland annat. Bråket var ett faktum och utvecklades till ett smärre könskrig.

    Därför kunde jag inte låta bli att ladda upp med ett par deckare. Camilla Läckbergs Olycksfågeln, Liza Marklunds Prime time och den upphaussade Stieg Larsson. Dessutom klämde jag den omtalade Alexander McCall Smiths Damernas detektivbyrå i förbifarten.

    Jag håller inte med Leif GW Persson. Läckbergs bok innehöll visserligen ett ganska torftigt språk och dito personbeskrivningar, men intrigen var flyhänt hopsnickrad. Jag undrar om det inte var Liza Marklund han i själva verket avsåg, men inte ville nämna vid namn. Liza Marklund är ju kompanjon med hans gamla kompis Jan Guillou, de har Piratförlaget tillsammans.

    Liza Marklunds Prime Time var något av det sämsta jag läst. Intrigen genomskådade jag på sidan 10, och språket var en eländig kvällstidningsprosa.

    – Hon skriver som Nicke Lilltroll pratar, sa GW Persson om Läckberg i Expressen. Det måste ha varit Marklund han menade. Marklunds persongalleri består dessutom av grova schabloner, som hämtade direkt ur en kvällstidning. Jag kan inte fatta hur hennes deckare kan vara så populära, och lovar att inte läsa Liza Marklund igen – jag har utvecklat en allergi.

    Stieg Larsson, däremot, är ingen att utveckla en allergi mot. Tvärt om, den första boken , Män som hatar kvinnor, var så beroendeframkallande att jag var tvungen att bära hem de andra två. Intelligent intrig, komplexa personbeskrivningar och ett bra språk. Med andra ord – ett mycket gott hantverk. Synd bara att vi inte kan se fram mot fler böcker, Stieg Larsson har ju lagt pipen i vädret.

    Damernas detektivbyrå var egentligen helt värdelös som deckare. Jag tror inte heller att den ska betraktas som sådan. Boken är i stället en kul beskrivning av vardagslivet i Botswana. McCall Smith påminner som berättare mycket om Ryszard Kapuscinski. Jag kommer att läsa fler.

    Två – noll till gubbarna alltså, och den ställningen har inget med könet att göra.

    Andra bloggar om: , , , , , ,

  • tv-tittandeJag tillhör arten Homo Zappiens, den zappande människan. Så fort det blir reklamavbrott så slänger jag mig över fjärrkontrollen och byter kanal. Jag tittar runt till dess jag hittar ett intressantare program eller till dess att reklamavbrottet är över.

    Jag vänder mig framför allt mott hur reklamen talar till mig. Reklammakarna tycks betrakta sin publik som ett kollektiv av idioter. Det är förvånande eftersom tv-reklam tillhör det mest undersökta fältet i reklambranschen. Varför gör dom som dom gör, vill någon människa titta på skräpet?

    Nu kommer det en doktorsavhandling som kanske kan vända utvecklingen. Den visar att branschen kan ha använt fel metoder när man utvärderat reklam. Det är Karolina Brodin vid Handelshögskolan i Stockholm som har kartlagt vad folk egentligen gör när reklam visas på tv, berättas i en TT-artikel som bland annat publicerats i DN.

    Tittarna har lärt sig reklam-tv:s logik och anpassat sitt beteende därefter. När programmen avbryts av reklam då passar folk på att göra andra saker, som att gå på toaletten eller koka kaffe. En del får skuldkänslor när de tittar på tv. De tycker att de bör göra något viktigare och sätter därför i gång att städa under reklampausen, skriver TT.

    I dag görs utvärderingen av reklam med enskilda personer i ett laboratorium. Utvärderingen kanske ska ske som i Karolina Brodins försök i stället. Reklammakarna skulle få se vad som verkligen nådde tittarna. Då kanske vi kan få ändring på reklamens tilltal.

    Lyssna på min krönika om tv-reklam (mp3). Den har tidigare sänts i radioprogrammet P1Konssument.

    Andra bloggar om: , , , , ,

  • grillaGrilltider. Då brukar den komma fram ur vinterdvalan – grillskivan. En köttbit av obestämbart ursprung. Den har kompisar i köttdisken: Minutbiff, tournedos och ytterfilé, som alla går under artistnamn.

    Lyssna på min krönika om artistnamn på kött (mp3).

    Andra bloggar om: , , ,

  • Låt mig säga det på en gång, jag brukar ha den största respekt för Karin Bojs. Hon är en kunnig chef för en av Sveriges få vetenskapsredaktioner, på DN.

    Men ibland får hon mig att reagera, och undra vad hon håller på med. De två senaste fallen gäller vetenskapliga undersökningar om effekterna av olika dieter.

    Den ena artikeln gäller en jämförelse mellan olika bantningsmetoder, som publicerades i den ansedda medicinska tidskriften JAMA. Tre hundra gravt överviktiga kvinnor delades in i olika grupper som följde var sin bantningsmetod.

    Jag har bloggat om undersökningen och de slutsatser Karin Bojs och andra drog. Resultatet var ganska dåligt, den grupp som minskade mest i vikt gick i snitt ned 5,2 kilo. ”Atkins metod fungerade bättre än de tre övriga metoderna” skrev Karin Bojs i sin artikel. Slutsatsen är märklig. När det gäller viktnedgång visar forskarnas artikel bara en vetenskapligt säkerställd skillnad, mellan Atkins och en annan diet med lågt innehåll av kolhydrater, Zone. Möjligtvis kan man påstå att Atkins fungerar bättre än Zone. Ingen annan skillnad kunde visas. En av de andra dieterna, Learn, är dessutom snarlik de kostråd som ges i Sverige.

    Mitt andra exempel bygger också på en forskarrapport i JAMA. Rapporten handlar om en 1,5-årig jämförelse mellan två viktminskningsdieter. Den ena baserades på lågt glykemiskt index (GI), den andra på ett lågt fettinnehåll (LFI).

    I studien deltog 73 feta patienter, alla med ett BMI (Body Mass Index) över 30. Studien visar ingen skillnad i slutresultat vad gäller viktnedgång mellan dieterna. Dock fick personer med höga insulinnivåer en bättre viktnedgång med GI-metoden. Höga insulinnivåer är en riskfaktor när det gäller att utveckla diabetes.

    Även i denna undersökning var viktnedgången liten. I gruppen med störst viktnedgång var snittet 5,8 kilo, trots att de var ordentligt överviktiga.

    GI-metoden bygger på de kostråd som länge har getts till diabetiker. Den är säkert bra för personer med trassligt blodsocker, vilket resultaten i undersökningen antyder. Livsmedelsverket sammanfattar och kommenterar resultaten och DN har en artikel om undersökningen.

    Samtidigt skriver Karin Bojs en artikel där hon hävdar att många undersökningar bekräftar GI-metodens förträfflighet. Svenska kostråd är ovetenskapliga, hävdar hon. Jag citerar artikeln:

    En läkemedelsmyndighet skulle aldrig drömma om att godkänna en ny medicin förrän det finns solida resultat från välgjorda randomiserade studier.

    Märkligt nog ger sjukvården och Livsmedelsverket fortfarande kostråd som inte lever upp till samma krav.

    I inledningen av artikeln skriver hon dessutom att Livsmedelsverket rekommenderar att 25-35 procent av matens energi ska komma från fett. Detta som ett exempel på att verket betonar lågt fettinnehåll. Men GI-kosten i undersökningen ovan innehöll just det, 35 procent fett.

    Man får inte heller glömma bort att de allmänna kostråden är avsedda för vanliga, friska, personer. Många av de undersökningar som citeras gäller sjuka, till exempel feta, patientgrupper. Det gäller till exempel de båda nämnda undersökningarna.

    Att Karin Bojs inte gillar de svenska kostråden, som ges av företrädare som Stefan Rössner och Livsmedelsverkets Åke Bruce, är helt klart. Men att med exempel som dessa artiklar påstå att kostråden är ovetenskapliga verkar inte speciellt väl underbyggt.

    Andra bloggar om: , , , , , ,

  • Kommer du ihåg George Orwells roman 1984. I den ägnar sig makthavarna åt nyspråk, ”krig är fred”, ”Frihet är slaveri” och så vidare.

    Det är precis vad jag tycker många företag ägnar sig åt i dag. Vränger språket. Lyssna på min audio-krönika (mp3) om nyspråk.

    Men det är inte bara företag som vränger språket. Politiker och påtryckargrupper som Timbro går också i bräschen. Ta en titt på detta exempel från ”de nya” moderaterna. Jag hittade det via Erik Bergs blogg Approximation. Exemplet är hämtat från Moderaternas webbplats och ingår i den grafiska profilen.

    moderatprat

    Andra bloggar om: , , , ,

  • Jag vet vad de flesta familjer serverar till middag idag. Den legendariska chefen för KF:s provkök, Kristina Möller, gjorde med jämna mellanrum en undersökning om svenskarnas middagsvanor. I den sista hon gjorde innan pensioneringen, sök det ut som vanligt. På de tre första platserna fanns falukorv, köttfärssås och pizza. Resten av topplistan är lika trist.

    Det är ett framför allt förfärande litet antal råvaror på listan. Jag får säga ungefär som rumpnissarna: Voffo gör di på dette viset? Svaren kan vara många och varierar säkert från familj till familj.

    Barnvänligt? Kanske, men då borde fler favoriter finnas med. Billigt? Knappast! Snabblagat? I en del fall, men det finns undantag. Djupfrysta färdigrätter brukar ta tid, även om arbetsinsatsen inte är så stor.

    Det kanske är där det ligger – liten arbetsinsats. Det finns visserligen rätter på listan som kan fordra lite arbete. Gör du köttfärssåsen eller pizzan själv, från grunden, tar det en stund. Men om du å andra sidan köper hel- eller halvfabrikat är arbetsinsatsen minimal.

    Men herregud, vilken fattigdom. På mer än ett sätt. För det första, genom att handla hel- eller halvfabrikat blir du fattigare. Livsmedelsindustrin bedriver ingen välgörenhet. Dessutom – vilket fattigt urval. Hur mänga av oss skulle acceptera ett lunchställe där rätterna alltid kom från topplistan?

    Oavsett vilket motiv du har; snabbhet, minimal arbetsinsats, barnvänlighet eller vad som helst – du tjänar på att laga maten själv. Känner du dig osäker, investera i någon standardkokbok med svensk mat. Vår kokbok, Rutiga kokboken och Bonniers kokbok är några bra exempel. Du hittar allt från snabblagat till festmåltider i dessa.

    Om du vet att du har ont om tid en dag gör du en köttgryta i förväg. Gott, enkelt och ofta billigt eftersom du många gånger kan hitta grytkött till bra pris. Arbetsinsatsen brukar inte vara stor men den behöver stå och puttra i halvannan timme. Om du fixar det någon dag i förväg och ställer den kallt blir grytan dessutom bara bättre till dess den ska serveras. Då behöver du bara värma grytan och koka potatis, ris eller pasta till.

    Fisk är också underbart snabblagat, och då menar jag inte fiskpinnar. Ta hel fisk, salta i buken, lägg i en smörklick och en liten knippa dill. Gör ett foliepaket av det hela och lägg in i ugnen. Hela proceduren tar bara ett par minuter och fisken är klar samtidigt som potatisen. Grönsaker och en god sås passar bra till.

    Jag kan göra listan hur lång som helst. Men det är inte det som är det viktiga. När vi serverar så ensidiga vardagsmiddagar som de på listan, kan vi då bli upprörda över skolmat eller mat till äldre. Om man jämför så verkar skolbarnens och de äldres mat som en kulinarisk sensation.

    Själv ska jag göra falukorv i kväll. Kokt i buljong tillsammans med rotsaker och potatis. Gott, enkelt och snabbt. Topplistan gäller även vår familj ibland.

    Andra bloggar om: , , , , ,