Som infrastruktur räknar jag här är anläggningar som används dagligen av alla, företag och personer, i samhället. Det gäller system för transport av varor, personer och tjänster samt distribution av energi och information. De kostar i allmänhet stora summor.
Tidigare var det den svenska staten som finansierade och ägde i stort sett alla sådana system. I flera fall är det fortfarande så.
Men under de senaste 20 åren har svenska politiker drabbats av en övertro på marknadens välsignelser. Avregleringar och privatiseringar har utlovats som ideala lösningar, allt ska bli bättre och billigare om marknaden får sköta det.
Låt oss titta på en av de avreglerade marknaderna – telemarknaden. När den avreglerades i början av 1990-talet började en snabb utbyggnad av mobilnäten. Men operatörerna kunde inte komma överens om en gemensam infrastruktur utan de större operatörerna, Telia, Telenor, Tele2 och Tre byggde var sitt eget nät.
Utbyggnaden skedde dessutom på kommersiella villkor. Till en början var det bara större städer och vägar som fick täckning, det var där stora intäkter fanns. I övrigt gick utbyggnaden långsamt. Än idag är det ofta dålig täckning i glesbygd.
Man kan fundera över vad som hade hänt om infrastrukturen för mobilnät varit gemensam för alla operatörer. Antagligen hade den blivit billigare, med lägre samtalspriser som följd.
Om infrastrukturen dessutom varit ägd och styrd av samhället, hade vi dessutom kunnat styra utbyggnad och täckning. Det hade inte minst varit viktigt idag, när det bolagiserade Telia i snabb följd lägger ner det gamla fasta telenätet.
Det finns andra aspekter på fria marknader och infrastruktur också. Nyligen varnade flera myndigheter för att villkorslöst auktionera bort ett nytt frekvensområde för mobilkommunikation, 700 MHz-bandet. Även Säpo är kritiskt, de vill behålla denna infrastruktur under samhällskontroll, rapporterar SvD.
Du kan säkert hitta andra exempel, till exempel för elmarknaden och dess infrastruktur.
Att en ogenomtänkt privatisering av infrastruktur är negativ för oss alla borde vara helt klart. Se bara på Margret Thatchers hänsynslösa privatiseringar, då tågen låg som plocke-pinn runt London.
Min slutsats är att infrastruktur borde ägas och styras av samhället, det vill säga av oss all. Frågan är bara om vi kan överlåta ansvaret på våra politiker som de har agerat hittills. Under senare år har skattesänkningar varit viktigare än underhåll av kvarvarande infrastruktur, intressant nog.
Andra bloggar om: Infrastruktur, Elmarknad, Telemarknad, Järnvägar, Vägar, Transporter, Privatiseringar, Avregleringar
