”Voffo gör di på dette viset?”, frågade Pelle Svanslös. Han hade just varit på presskonferens. Rumpnissarna hade suttit med i publiken och deras ständiga fråga hade känts relevant och etsat sig fast i Pelles minne: Voffo gör di på dette viset?
Pelles dam, Maja Gräddnos var numera prima ballerina men nu var det slutdansat. Därav presskonferensen. Teatern där Maja dansade hade fått höjd hyra och var tvungen att skära i verksamheten. Dans var det minst publikdragande och därför skulle Maja och hennes danskompisar få börja stämpla.
I stället skulle teatern satsa på musicals. De skulle köpa färdiga koncept med dekor och allt från England. ” Då blir det fler bussresor från Knäckebröhult”, konstaterade teaterchefen under presskonferensen.
”Det fattar du väl själv, dummer”, sa Måns till Pelle. ”Dans är inte lönsamt, det blir ingen tillväxt av dans”. Måns hade på äldre dar fått gå en AMS-kurs i ekonomi och visste numera allt om tillväxt, lönsamhet och alla andra saker man kunde sätta ett pris på. ”Tillväxt är bra”, sa Bill. ”Tillväxt ska vi ha”, sa Bull. De båda vapendragarna flankerade fortfarande Måns, trots AMS-kursen.
”Men jag fattar fortfarande inte”, förklarade Pelle. ” Staten äger ju Fastighetsverket som är hyresvärd för teatern. Och staten är ju den som betalar mest för att teatern ska kunna sätt upp pjäser, dansföreställningar och annat. Och att staten höjer hyran och tar mer av teaterns, det vill säga statens, pengar verkar ju vettlöst. Och Maja får i stället A-kassa som också är statens pengar. Allt går ju bara runt och runt.”
”Du glömmer marknaden”, sa Måns. ”Att hyra ut är en marknad, och på en marknad måste man tjäna pengar, annars är det ingen marknad. En marknad ger konkurrens. Då blir det mångfald, tillgänglighet, lägre priser, effektivitet och produktivitet. Man måste köpa och sälja – hur skulle det bli annars. Vi skulle bli kommunistrar allihop.”
”Kommunister menar du”, rättade Pelle .”Men du pratar strunt. Om jag hade ett hus skulle jag alltså hyra ut det till mig själv, och höja hyran varje gång bankerna höjer hyran på Norrmalmstorg. Ända tills jag inte hade en enda strömming kvar.”
”Du skulle göra vinst med alla strömmingar du fick!”, invände Måns. ”Du skulle bli rik! Sen kunde du ge tillbaka några av strömmingarna till dig själv. Tillräckligt många så att du nästan klarar hyran nästa månad. Då är du inte bara rik, du är snäll också.”
Men varför bara så många att jag bara nästan klarar hyran”, undrade Pelle. Det syntes att han funderade över Måns ord. ”Varför inte fler, så jag klarade hyran”?
”Det är det som är det fina”, svarade Måns med nöjd min. ”Då måste du bli effektivare och fixa fler strömmingar. Det är det fina med en marknad, den skapar effektivitet och tillväxt. Dessutom får man mångfald och prispress, det är toppen”.
”Jo pyttsan. Mångfald och prispress”, sa Pelle argt. ”Se på Majas teater. Det blir fler musikaler, men ingen dans. Och vem skulle pressa priserna, det dräller inte av teatrar att hyra i stället? Och vem skulle vilja hyra teatern om de flyttade?”
”Man kunde göra en galleria av teatern i stället. Sälja kläder och alla möjliga grejor”, sa Måns med blicken i fjärran. ”Det är så man skapar tillväxt”.
”Köp”, sa Bill. ”Sälj”, sa Bull.
Fotnot: Denna saaga skrevs med anledning av statens marknadstänkande när det gäller kulturinstitutionerna.
Inlägget är pingat till intressant.
I debatten om fildelning brukar de stackars artisterna dras fram. Det är deras intäkter som branschen månar om, hålls fram som argument när det lobbas för hårdare lagstiftning mot fildelning.
