E-nummer är ofta på tapeten nu för tiden. Det är bra att livsmedelstillsatserna diskuteras, men debatten förs ofta från fel utgångspunkt – att livsmedelstillsatser alltid är något konstigt, som inte har i maten att göra. Utmärkande för de flesta debattörerna är att de bara är glada amatörer. De verkar inte ha förstått varför livsmedelstillsatserna finns, och vad de består av.
Det senaste exemplet är en stort uppslagen artikel i DN där Kicki Theander får ondgöra sig över alla tillsatser i julmaten. Hon har också gjort en värstinglista, i en separat artikel. Precis som Mats-Eric Nilsson (Den hemlige kocken) är hon en glad amatör, som räknar antalet E-nummer.
Jag hade nog samma utgångspunkt, till dess jag gjorde grundlig research inför en radiokrönika (du kan lyssna på den här) för P1Konsument i Sveriges Radio.
Då insåg jag att tillsatserna är en nödvändighet i livsmedelsindustrin. För det första gör tillsatser maten säker, vi slipper bli förgiftade. Det handlar dessutom om att vi fordrar att de varor vi köper alltid ska smaka likadant, och se likadant ut. Dessutom har de allra flesta tillsatser ett fullständigt ursprung, även om till exempel askorbinsyra (c-vitamin) numera framställs på syntetisk väg.
Många tillsatser, och anledningen till att de används, kan diskuteras. Exempelvis är azo-färgämnena fullständigt onödiga, och man kan fundera över tillsatser som gör att vissa varor får extremt lång hållbarhet. Men att enbart räkna E-nummer är bara ett tecken på okunnighet. I stället kan man, om man är orolig, hålla koll på vad E-numren har för funktion.
Ska du ha ”äkta” mat, får du laga den hemma, och framställa råvarorna själv. Men många av tillsatserna med E-nummer använder du hemma också!
Andra bloggar om: E-nummer, Livssmedelstillsatser, Kicki Theander
Vet du inte att man får cancer av tillsatser?
Att skrämma folk med E-nummer, är verkligen dålig journalistik. Det är å ena sidan onödigt att skrämmas, för tillsatser som är ofarliga, å andra sidan så förstör det arbetet med att få bort de tillsatser, som faktiskt är tvivelaktiga.
DN:s artikel är dessutom ganska hycklande, för vem använder inte tillsatser vid matlagning hemma? Det är bakpulver i sockerkakan och gelatinsocker till sylten, ättika i sillen och livsmedelsfärger i julgodiset. Så skärpning journalister, räkna inte upp en massa E-Nummer, som i slutändan kanske mest är C-vitamin och gelatin, utan titta på hur hälsofarliga tillsatserna är och framför allt vilka som är det.
Precis som du skriver så är det mycket okunnigt att ondgöra sig exempelvis över gravlaxsåsen från hyllan.
De färgämnen som här listas som E101 och E160a är helt naturliga färgämnen. Det verkar som om dessa skribenter inte förstått att alla ämnen fått ett nummer, även naturliga. För att få det hela lite mer gult har man helt enkelt tagit hjälp av naturlig riboflavin och karoten. Vad är det för fel med det?
Spontant tycker jag både att Kicki Theander och Carl har fel fokus, ja, ok vissa tillsatser är ytterst tveksamma ur ett hälsoperspektiv. t.ex. E620-640, smakförstärkarna (glutamat som bland annat fungerar som signalsubstans i centrala nervsystemet), samtidigt som många E-nummer är ”naturliga” produkter som behövs i maten…
Men du Putte, hur lagar du gravlaxsås om du vill ha både bakteriellt framställt vitamin B2 (E101) och morötter Karoten (E160a) för att den skall bli gul? Jag skulle rekomendera att du tittar på ett riktigt recept, där är det oftas senap/senapsfrö som gulfärgar såsen…
Det är superbra att det finns journalister som väcker frågor hos oss matglada konsumenter. Det är vi konsumenter som påverkar utbudet i butikerna genom att köpa eller inte köpa vissa produkter.
Efter bland annat Anna Skippers program ”Du är vad du äter” har det kommit upp märkning på påläggsprodukter från Scan som lyder: ”Innehåller inget natriumglutamat, E621”. Innan fanns det glutamat i i princip varje korv/skinkpålägg. Helt sjukt att de vänt detta till något positivt.
Jag har varit i kontakt med livsmedelsverket flera gånger och de struntar fullständigt i vad vi stoppar i oss. Jag ifrågasätter varför de tillåter E621 mm i Sverige när det är förbjudet i andra länder. De säger att biverkningar från ämnet ej är bevisade. Dock har de tagit den något vacklande ställningen att förbjuda ämnet i barnmaten. Under tiden får vi konsumenter agera försökskaniner åt matproducenterna.
Utan att veta hur rutinen ser ut, tar jag mig ändå friheten att tycka att regeringen också har ett ansvar här. De borde t ex kunna gå ut med ett tydligt direktiv till samtliga matproducenter och livsmedelsverket att: Det som inte bevisligen är ofarligt ej får användas som matintag. Vaför Varför finns inte denna lilla regel? Detta skulle självklart även gälla importerad mat. Det handlar om folkhälsan!
När nu inte livsmedelsverket gör sitt jobb, tycker jag att det är helt rätt att slå på stora trumman och ifrågasätta samtliga onaturliga ämnet i maten. Mat är viktigt och fetma, allergier, cancer, sockersjuka ökar. Det finns anledningar till detta och det är dags att vi konsumenter vaknar.
Matproducenterna har heller inget intresse av vad vi stoppar i oss, så när journalisterna försöker skapa medvetenhet i den här frågan så stödjer jag dem fullständigt.
Till sist undrar jag verkligen vad Scan bjuder sin personal på till sitt julbord, och vilka som finns på deras inbjudningslista…
Jag tycker det är bra att lyfta fram tillsatsfrenesin i våra livsmedel. Precis som Hemlige Kocken tycker jag det är väldigt tråkigt att mer och mer mat kräver tillsatser i form av aromer (som dessutom oftast är ospecificerade, det står endast ”arom(er)”).
Jag förstår förstås att det handlar om ekonomi. Det är inte lätt att sälja en fryst soppa med kantareller för 15:- om det skall vara tillräckligt med kantareller i den för att smaksätta ordenligt. Därför tillsätter man svamparom, eller nåt liknande.
Att gå omkring att vara rädd för tillsatser är inte vettigt, precis på samma sätt som det inte är vettigt att lite på att alla tillsatser är helt ofarliga. Med EU-inträdet höjdes barriären rejält för bl.a. färgämnen som vi tidigare ansåg vara för onyttiga. Det är svårt för allmänheten att påverka vad som är tillåtet eller ej. Däremot är det inte lika svårt att få livsmedelsbranschen att i någon mån självsanera, genom just journalistik och gräsrotsengagemang.
Tack för det här inlägget. Jag har börjat tröttna på att det bara är jag som svär mig hes över all denna hets. Som kemistuderande är det tragiskt att se hur ’kemikalie’ och allt i ordets närhet har förvandlats till något sorts skällsord – speciellt i media som inte verkar lägga ner vidare mycket tid på faktakoll.
Bra! TACK!! Det var skönt att läsa – man kan inte bara räkna upp en massa E-nummer utan att ange vad de står för – irriterande bristfällig skrämseljournalistik igen! Jag är emot ONÖDIGA tillsatser, och det finns många sådana bland E-numren, men finns det någon som aldrig använder E-tillsatser i sin egen matlagning? Bakpulver, bensoesyra, askorbinsyra etc etc…
@Fredrik Schmidt:
@Janne:
Det finns väl inga som helst bevis för att glutamat skulle vara farligt? Jag skulle gissa att försiktighetsprincipen är enda anledningen till att man väljer att inte tillåta glutamat i barnmat, och troligtvis enbart av påtryckningar från människor som läste något rykte i en tidning på slutet av sjuttiotalet.
Och att det används som signalsubstans är väl rätt ointressant med tanke på att det såvitt jag vet inte kan transporteras över blod/hjärnbarriären.
Skälet till att man säger att man inte kan gå med en sådan rekommendation (”Det som inte bevisligen är ofarligt ej får användas som matintag.”) är helt enkelt därför att det aldrig går att bevisa att något är ofarligt. Om någon kan bevisa att glutamat är farligt kommer det förstås tas bort, men ska man ta bort allting som människor är rädda för så kommer det inte finnas något mat kvar att äta.
Det finns väldigt bra sätt för befolkningen att bestämma vilka tillsatser som finns i maten man äter – du kan rösta med dina pengar och sluta köpa mat med tillsatser.
Lakarn, Fredrik Schmidt, Janne:
För min uppfattning om glutamat, se:
http://konsumenter.se/blogg/?p=795
/Carl
Håller med till 100%!
Debatten har snedvridigts i någon sorts moralpanik där producenterna är onda monster som tvingar på oss hemska kemikalier…
Så länge saker inte är hälsovådliga eller försämrar kvaliteten så finns det inget att oroa sig för tycker jag.
MYCKET BRA SKRIVET. På ett ugnefär skrev jag samma här: http://hygienkonsult.blogspot.com/2008/12/e-nummer.html
[…] nu en reaktion från professorn i livsmedelshygien. Marie-Louise Danielsson-Tham. (Du kan läsa min reaktion […]
[…] i stället be läsarna om ursäkt. Att ge sådan omåttlig reklam för ett företag, är rent vilseledande. I synnerhet som reklamen bygger på ren […]
[…] för hans inställning till tillsatser i maten. Jag har påstått att han bara räknar e-nummer och kallat honom glad […]
[…] Nilsson (Den hemlige kocken) och Kicki Theander. Jag har bemött dessa glada amatörer i ett tidigare inlägg. De sysselsätter sig med att räkna E-nummer i stället för att ta reda på vad det är de […]
[…] är jag inte rädd för tillsatser, även om jag undviker till exempel azo-färger. Men jag tycker inte att de ska […]