Jag hade visst hopp om att SvD:s Mats-Eric Nilsson, författare till Den hemlige kocken, hade sansat sig. Men nu har han börjat e-nummer igen, den här gången i eko-mat.
Han redovisar resultatet av sitt räknande, vilken typ av tillsatser det gäller, men glömmer som vanligt att ställa sig frågan varför de finns där. Den glade amatören har slagit till igen!
Andra bloggar om: Mats-Eric Nilsson, E-nummer, Tillsatser, Mat
I förrgår ställde jag följande fråga:
Vet du förresten vilket livsmedel som, bland annat, innehåller följande tillsatser: E 300 Askorbinsyra, E 440 Pektin, E330 Citronsyra, E 210 Bensoesyra, E 219 p-Hydroxibensoesyrametylesternsnatriumsalt?
Svaret är apelsin! Och det finns fler e-nummer i en sådan! Helt naturligt!
Efter DN:s artikelserie om tillsatser kommer nu en reaktion från professorn i livsmedelshygien. Marie-Louise Danielsson-Tham. (Du kan läsa min reaktion här.)
”Utan natriumnitrit i korv och skinka skulle människor avlida i matförgiftning. Det finns en enkel anledning till att tillsatser används i många livsmedel: de skyddar maten från att förstöras och bli farliga för konsumenterna”, skriver hon på DN debatt.
”Andra syntetiska livsmedeltillsatser är exakt desamma som substanser som tillverkas av naturen. Och vill vi fortsatt kunna framställa billig korv finns inget annat alternativ än att tillsätta hållbarhetsfrämjande substanser. De som kritiserar eller raljerar över den långa raden tillsatser i livsmedlens innehållsdeklarationer gör det alltför lätt för sig”, fortsätter hon.
Jag håller med. De glada amatörer, som av okunnighet och brist på eftertanke, sysselsätter sig med att räkna E-nummer i innehållsdeklarationen på maten gör det alldeles för lätt för sig. Läs hennes debattinlägg!
Jag kan inte låta bli att citera hennes slutkläm, som nog är en känga åt Mats-Eric Nilsson (Den hemlige kocken) och hans prat om ”äkta” mat, en aforism av journalisten Carl Hammarén (1922-1970): ”Vi bör nog inte gå för långt i vår strävan efter äkthet. Vill vi egentligen att det ska finnas sjömän i sjömansbiff?”
Andra bloggar om: E-nummer, Livssmedelstillsatser
E-nummer är ofta på tapeten nu för tiden. Det är bra att livsmedelstillsatserna diskuteras, men debatten förs ofta från fel utgångspunkt – att livsmedelstillsatser alltid är något konstigt, som inte har i maten att göra. Utmärkande för de flesta debattörerna är att de bara är glada amatörer. De verkar inte ha förstått varför livsmedelstillsatserna finns, och vad de består av.
Det senaste exemplet är en stort uppslagen artikel i DN där Kicki Theander får ondgöra sig över alla tillsatser i julmaten. Hon har också gjort en värstinglista, i en separat artikel. Precis som Mats-Eric Nilsson (Den hemlige kocken) är hon en glad amatör, som räknar antalet E-nummer.
Jag hade nog samma utgångspunkt, till dess jag gjorde grundlig research inför en radiokrönika (du kan lyssna på den här) för P1Konsument i Sveriges Radio.
Då insåg jag att tillsatserna är en nödvändighet i livsmedelsindustrin. För det första gör tillsatser maten säker, vi slipper bli förgiftade. Det handlar dessutom om att vi fordrar att de varor vi köper alltid ska smaka likadant, och se likadant ut. Dessutom har de allra flesta tillsatser ett fullständigt ursprung, även om till exempel askorbinsyra (c-vitamin) numera framställs på syntetisk väg.
Många tillsatser, och anledningen till att de används, kan diskuteras. Exempelvis är azo-färgämnena fullständigt onödiga, och man kan fundera över tillsatser som gör att vissa varor får extremt lång hållbarhet. Men att enbart räkna E-nummer är bara ett tecken på okunnighet. I stället kan man, om man är orolig, hålla koll på vad E-numren har för funktion.
Ska du ha ”äkta” mat, får du laga den hemma, och framställa råvarorna själv. Men många av tillsatserna med E-nummer använder du hemma också!
Andra bloggar om: E-nummer, Livssmedelstillsatser, Kicki Theander
Vill du veta mer om tillsatser i maten, eller vad olika märkningar står för, kan du numera använda två appar i din smartmobil, Tillsatsappen och Märkesguiden. För den som saknar smartmobil, eller vill testa dem, finns motsvarande webbtjänster Tillsatsappen och Märkesguiden.
Det är Konsumentföreningen Stockholm, KfS, som tagit fram dem. Syftet är att hjälpa oss konsumenter, berättar de i ett pressmeddelande.
– Det som framför allt skiljer vår app om tillsatser från andra liknande appar är att vi har inriktat oss på vad konsumenten vill veta. Om man till exempel undrar vad E160e betyder, så vill man nog veta lite mer än att namnet är Beta-apo-8’-karotenal. Den informationen har man inte så stor användning av. Vi förklarar vad tillsatsen används till, hur den framställs, om den har animaliskt ursprung och om det finns några kända hälsorisker kopplade till den. Det tycker vi är konsumentnytta, säger Minna Hellman, projektledare på KfS, i pressmeddelandet.
I Tillsatsappen kan du söka på tillsatsens namn, eller E-nummer. Du kan också se olika grupper av tillsatser, som Färgämnen och Konserveringsmedel. För grupper där de olika tillsatserna inte deklareras individuellt, som aromämnen, ges allmän information.
I Märkesguiden får du veta vad olika märkningar står för. Ser du en märkning måste du gå in och leta efter motsvarande symbol i listan och klicka på denna för att få ytterligare information. Dessutom finns möjlighet att söka på olika användningsområden, som livsmedel och textil.
Länkar till de de båda webbtjänsterna finns numera i mitt länkfält, nere till höger.
Apparna finns tillgängliga på App Store och Google Play, sök på ”tillsatsappen” och ”märkesguiden”.
Snyggt av KfS!
Andra bloggar om: Konsumentföreningen Stockholm, KfS, Appar, Tillsatsappen, Märkesguiden, Konsumentinformation
Många människor verkar ha en övertro på så kallade naturmedel. Kommer det från naturen är det bra, resonerar de. Det verkar vara samma människor som är ytterst skeptiska till mattillsatser, betecknas något med e-nummer är det farligt, trots att många tillsatser har et helt naturligt ursprung.
I båda fallen gör de en rejäl tankevurpa. De glömmer bort att några av de farligaste ämnen vi känner till kommer från naturen och många mattillsatser år nödvändiga för att vi inte ska riskera att bli sjuka.
Det som får mig att tänka på detta är en TT-artikel som refererar en undersökning som gjorts i USA. Enligt den amerikanska tidskriften Nutrition Business Journal köpte amerikanska konsumenter förra året kosttillskott som innehöll farliga ingredienser för 190 miljarder kronor i USA. Bland de ingredienser som pekas ut som speciellt farliga finns stormhatt, pomerans och vallört, berättar TT.
I Sverige är det antagligen inte lika illa. De kosttillskott som säljs här faller under livsmedelslagen och företagen ska kunna visa att innehållet är ofarligt. Men många köper diverse blandningar från utlandet, ofta via nätet, och lever farligt. Naturmedel och naturmediciner är definitivt inte ofarliga.
Andra bloggar om: Naturmedel, Kosttillskott, Naturmedicin
Mer än hälften av svenskarna vet inte att falukorv är ett halvfabrikat. Det är ett tecken på bristande matkunskap enligt en ny undersökning från Novus Opinion, som DN berättar om. Själv tycker jag att undersökningen snarast visar på okunnighet i definitioner, vilket inte är så konstigt.
Ett halvfabrikat är en sammansatt produkt, som dock inte är färdiglagad det vill sägas bara behöver värmas. Det innebär till exempel att alla korvar är halvfabrikat, medan till exempel blodpudding är helfabrikat.
Petitesser, tycker jag. Mer oroande är andra typer av okunnighet om mat. Ta till exempel debatten om tillsatser. Många har fått för sig, ivrigt påhejade av okunniga debattörer, att allt som är försett med e-nummer kommer från giftkokarnas kök. Få vet till exempel att vissa tillsatser är nödvändiga för att vi inte ska riskera att bli sjuka. Nej då, jag glömmer inte att några tillsatser, till exempel azo-färgämnen, är fullständigt onödiga.
En annan form av okunnighet visar sig i fettjakten. Jag hörde en gång en person underkänna en soppa med argumentet att den innehöll fett. Hon glömde bort att fett är nödvändigt i kosten, och dessutom bidrar till mättnadskänslan. Annars kunde vi banta genom att bara dricka vatten. Näringsämnen och energi, som de flesta av oss mäter i kalorier, är inte samma sak.
Det här är bara några exempel. Det finns en djup okunskap om mat och näring, men att inte känna till att falukorv definitionsmässigt är ett halvfabrikat ser jag inte som alarmerande.
Andra bloggar om: Mat, Matkunskap, Näring, Tillsatser
Min vän Louise Ungerth har besökt sajten ”Äkta vara”, där e-nummerrälnare med Mats-Eric Nilsson i spetsen brer ut sig, och konstaterar att hon inte gillar vad som står där.
Jag blir lite lätt illamående inför allt som är antingen svart eller vitt, där det aldrig finns några gråzoner, eller resonemang som inbegriper ”å ena sidan – å andra sidan”, skriver hon.
När ståndpunkter börjar likna fanatism, då sparkar jag bakut och börjar tycka tvärtemot. Den gränsen är jag farligt nära när jag går in på sajten, konstaterar Louise.
När glada amatörer som Mats-Eric Nilsson får bre ut sig, riskerar man att det slår snett. Visst ska vi ha mat utan onödiga tillsatser, men att döma ut alla tillsatser tyder bara på ren okunnighet. Många tillsatser är rent av nödvändiga, men det verkar inte kumpanerna bakom sajten ha insett. Eller bedriver de ren och skär populism i syfte att sälja fler böcker?
Andra bloggar om: Tillsatser, Äkta vara, E-nummer
Svenskan har två journalister som skriver om livsmedelshandel och mat. Dels Mats-Eric Nilsson som sysselsätter sig med att räkna e-nummer utan att ta reda på varför de finns och vad de består av. Dels har de Henrik Ennart som oftast skriver om mat och hälsa ur ett vetenskapligt perspektiv. Nu har den senare skrivit en läsvärd artikel om kött och hälsa.
Slutsatsen är att kött är bra mat, men vi äter för mycket kött och bör tänka på hur vi tillagar det. Vår fixering vid grillning under somrarna är kanske inte så lyckad.
Att vi äter för mycket kött ligger helt i linje med den undersökning som jag bloggade om nyligen. Och vi behöver inte bara grilla kött, det finns mycket annat som är gott efter ett besök på grillen, till exempel fisk.
För en gångs skull har SvD:s Mats-Eric Nilsson avstått från att räkna e-nummer och i stället läst Jens Nordfälts forskningsöversikt “Marknadsföring i butik” (Liber, 2007). Jag håller med, det är en intressant bok som handlar om hur butikerna utformas för att få dig att handla så mycket som möjligt. Nilsson sammanfattar det viktigaste i sin artikel.
Meningen är att du ska följa det så kallade kundvarvet, antingen medsols eller motsols beroende på hur entrén är placerad. Grundtanken är att du för att få tag i det du söker ska exponeras för så många andra varor som möjligt längs vägen. Ju fler du ser desto mer tenderar du att köpa.
Längs kundvarvet, som i en livsmedelsbutik löper utmed lokalens periferi, finns många av de produkter som butiken säljer mest av – som kött, mejerivaror och det frysta sortimentet. De varumärken som finns på denna butikens huvudled blir ihågkomna i större utsträckning än andra, vilket är guld värt för den som vill förändra ditt beteende på kort och lång sikt. Särskilt lönsamma och hårt marknadsförda varor exponeras därför på de hyllgavlar som finns längs kundvarvet.
Dessutom tänker de flesta butikschefer så här:
• Använd utrymmet strax innanför entrén till sådana produkter som lockar till impulsköp och påverkas av utseende och doft, som frukt och grönsaker, nygräddat bröd eller blommor.
• Avsätt så mycket hyllutrymme som möjligt till de varumärken som säljer bra. Inom branschen talar man om “ansikten”, vilket betyder förpackningar. Många ansikten bredvid varandra ökar kundens köpbenägenhet.
• Tillåt inte glipor i de långa gångar som finns i butikens mitt eftersom kunderna då lätt kan smita emellan. Undantaget är om gångarna är extremt långa.
Den ständigt pågående forskningen kring konsumentens beteende blir alltmer avancerad. Minikameror göms bland förpackningarna och antropologer får till uppgift att studera kunderna som om de vore en främmande kultur.
Ett övergripande syfte är att få dig att överge ditt så kallade scrip t, det vill säga ditt mentala körschema. Om du är alltför hemtam i affären och dessutom är tidspressad tenderar du ju att gå på autopilot genom lokalen. Då är du svår att nå med butikens budskap om nya produkter eller erbjudanden av typen “ta tre istället för en”.
Exakt var på hyllan en vara placeras kan vara avgörande för om du kommer att välja den eller inte. Guldläget är så kallad tahöjd , strax under ögonhöjd.
Närmare bestämt är det 15 grader nedanför ögonnivån hos den genomsnittliga kunden.
Om du tittar runt bland hyllorna kan du med utgångspunkt från tahöjden ganska enkelt lista ut var butikens lönsammaste produkter finns. Ofta är det kedjans egna varumärken som får denna förstklassiga placering, eller något stort och välkänt varumärke som köpt in sig på detta eftertraktade utrymme, skriver han i SvD.
Jodå, är du medveten om hur butiker planeras kan du kosta på dig ett och annat leende. Vill du undvika de här fällorna rekommenderar jag dig att läsa Jens Nordfälts bok. Den finns på en del bibliotek.
Andra bloggar om: Dagligvaror, Livsmedel, Butiker, Marknadsföring, Butiksplanering
