E-nummer är ofta på tapeten nu för tiden. Det är bra att livsmedelstillsatserna diskuteras, men debatten förs ofta från fel utgångspunkt – att livsmedelstillsatser alltid är något konstigt, som inte har i maten att göra. Utmärkande för de flesta debattörerna är att de bara är glada amatörer. De verkar inte ha förstått varför livsmedelstillsatserna finns, och vad de består av.
Det senaste exemplet är en stort uppslagen artikel i DN där Kicki Theander får ondgöra sig över alla tillsatser i julmaten. Hon har också gjort en värstinglista, i en separat artikel. Precis som Mats-Eric Nilsson (Den hemlige kocken) är hon en glad amatör, som räknar antalet E-nummer.
Jag hade nog samma utgångspunkt, till dess jag gjorde grundlig research inför en radiokrönika (du kan lyssna på den här) för P1Konsument i Sveriges Radio.
Då insåg jag att tillsatserna är en nödvändighet i livsmedelsindustrin. För det första gör tillsatser maten säker, vi slipper bli förgiftade. Det handlar dessutom om att vi fordrar att de varor vi köper alltid ska smaka likadant, och se likadant ut. Dessutom har de allra flesta tillsatser ett fullständigt ursprung, även om till exempel askorbinsyra (c-vitamin) numera framställs på syntetisk väg.
Många tillsatser, och anledningen till att de används, kan diskuteras. Exempelvis är azo-färgämnena fullständigt onödiga, och man kan fundera över tillsatser som gör att vissa varor får extremt lång hållbarhet. Men att enbart räkna E-nummer är bara ett tecken på okunnighet. I stället kan man, om man är orolig, hålla koll på vad E-numren har för funktion.
Ska du ha ”äkta” mat, får du laga den hemma, och framställa råvarorna själv. Men många av tillsatserna med E-nummer använder du hemma också!
Andra bloggar om: E-nummer, Livssmedelstillsatser, Kicki Theander